Teatergruppen Blaue Frau experimenterar fritt med deltagarbaserad performance

Eldsjälarna bakom teatergruppen Blaue Frau, Joanna Wingren och Sonja Ahlfors, har precis avslutat repetitionerna för sin följande pjäs Still looking for Rick då vi ska börja intervjun för Stina Krooks stiftelse.

 

– Blir vi klara på en timme eller räcker intervjun längre? Vi har repetitionslokalen bokad bara till klockan fem, säger Sonja och hela Teams-kanalen som intervjun görs via fylls av en härlig och positiv energi.

 

Blaue Frau är en professionell, feministisk teatergrupp vars mål är att omformulera och utmana teatern såväl formmässigt som innehållsmässigt. Förutom Joanna och Sonja består teaterns fasta personal även av grafiker Johan Isaksson. Blaue Frau firar i år sitt 20-årsjubileum.

 

– Tänk, tjugo år! Medellivslängden för fria teatergrupper är två år, utropar Sonja.

”Ingen från Jakobstad har kommit in till Teaterhögskolan sedan Birthe Wingren”

 

Sonja och Joanna möttes då de studerade på samma årskurs vid Teaterhögskolan. Sonja har alltid varit intresserad av teater och blev skådespelare utan att behöva fundera mer på om hon verkligen ville det, då hon kom in till Teaterhögskolan på första försöket. Joanna visste redan som 6-åring att hon ville bli skådespelare och lät sig inte avslås av sin studiehandledare som avrådde yrkesvalet: ”Det är inte realistiskt. Ingen från Jakobstad har kommit in till Teaterhögskolan sedan Birthe Wingren”.

 

– Jag tänkte att skådespelaryrket var möjligheternas plats, där man kan spela vad som helst och vem som helst kan bli vad som helst, men när jag började på Teaterhögskolan så var det inte alls så. Allt var mycket mera konservativt och hierarkiskt än vad jag någonsin tidigare upplevt i hela mitt liv. Skulle vi inte ha grundat Blaue Frau med Joanna, skulle jag säkert inte mera jobba som skådespelare, säger Sonja.

 

Blaue Fraus produktioner kan vara väldigt olika. Ibland är det dans, ibland mera installation. Den röda tråden i Blaue Fraus verksamhet är deltagarbaserad scenkonst. Som publik får man sällan vara bara åskådare utan man kan till exempel bli ombedd att svara på en frågeställning som hör till pjäsen. Gruppen har två nya premiärer per år och så turnerar de med gamla uppsättningar.

 

– Tidigare producerade vi också workshopar och digitala mötesplatser under pandemin. Just nu känns det i alla fall ganska skönt att vi har bara två föreställningar som vi satsar på, säger Sonja.

Som fri grupp kan vi göra vad vi vill

 

Varifrån får ni alla idéer som sedan blir till föreställningar?

 

– Vilken bra fråga. Det är nog jätte olika. Ofta är det teman som har stört oss och som på något sätt är svåra. Till exempel gjorde vi föreställningen Pleaser där vi behandlade #metoo-teemat flera år efter det att rörelsen var som aktuellast. Det var ett stort och svårt ämne som vi funderade länge på och inte kunde släppa och så beslöt vi att göra en föreställning om det. Vårt sätt att arbeta är att vara i dialog med det som händer omkring oss och att behandla svåra teman genom scenkonst. För mig är det också ett sätt att förstå världen, berättar Joanna.

 

– Jämfört med större teatrar har vi som fri grupp friheten att göra vad vi vill utgående från våra egna intressen och vi behöver inte tänka på vad publiken vill ha.

 

Vändpunkten i Blaue Fraus tänkande och sätt att jobba skedde 2012 då de gjorde pjäsen Wall to wall.

 

– Vi kämpade för att överleva och samarbetade med vem som helst för att hitta pengar att finansiera vår verksamhet. Vi började tänka som en institution: vad ska vi göra för att få in publik, för att få pengar. Då vi insåg hur vi tänkte fattade vi ett för oss viktigt beslut att göra teater på ett annat sätt. Vi spelade Wall to wall i ett litet showroom för tolv personer plus publiken som gick förbi. Pjäsen handlade om blicken och makt. Vi band för publikens ögon och hade dofter i rummet som vi producerade tillsammans med doftkonstnär Hilda Kozári, berättar Joanna.

 

En annan föreställning som Johanna och Sonja lyfter fram är Jag är din flickvän (2008). Föreställningen baserar sig på texter av Nina Hemmingsson och Liv Strömquist.

 

– Pjäsen blev en enorm succé. Det var fint att märka hur pjäsen fick gensvar. Vi hade lyckats hålla tummen på pulsen och få upp något aktuellt.

 

Whenever there are people to dance to until than are we’re gonna (2014) gjorde Blaue Frau tillsammans med Teraz Poliz som då var den enda feministiska teatergruppen i Polen.

 

– Oj, den var så nedskriven av recensenterna. De verkligen hatade den. Men två år senare började vi turnera med uppsättningen över allt och den vann priserna Best Fringe och Most Mesmerizing på Gothenburg Fringe Festival 2016. Då var den plötsligt så rätt i tiden, kommer Sonja ihåg.

 

Under pandemin spelade gruppen i ett tält för en person i taget. I Pleaser (2021) skedde en stor del av föreställningen i en taxi tillsammans med publiken. I pjäsen Inbjudan (2023) åker skådespelarna hem till publiken och sätter upp scenografin hos dem och spelar där.

 

– Vi försöker aktivt hitta olika sätt att göra teater på och det roligaste är att få experimentera och prova vad som fungerar. Det är alltid spännande att se om publiken hänger med, säger Sonja.

Jubileumsåret skuggas av kulturbranschens nedskärningar

 

Blaue Frau öppnade sitt 20-årsjubileum med föreställningen Still looking for Rick (2025). I pjäsen används chatforumet www.genusdebatt.com från 2006 som utgångspunkt för en utredning av det feministiska samtalet då och nu. På forumet diskuterades jämställdhet på teatrar och så kom ett troll som kallade sig Rick med i debatten. Ingen visste vem Rick var.

 

– Njo, eller det vet vi kanske nu, men då visste ingen vem det var, tillägger Joanna hemlighetsfullt.

 

Jubileumsåret skuggas av nedskärningarna i kulturbranschen och Blaue Frau väntar på finansieringsbesked från olika instanser.

 

– Det är tråkigt att prata om ekonomi men det är väldigt märkliga tider vi lever i. Sedan pandemin har den allmänna uppfattningen varit att man inte behöver kultur längre. Det känns hopplöst, kommenterar Sonja uppgivet.

 

– Men vi fortsätter så länge vi tycker att det är roligt och att jobbet ger mera än det tar. Dessutom fick vi precis ett treårigt bidrag från Kulturfonden så tre år till ska vi i alla fall ha verksamhet, säger Joanna.

 

Sonja och Joanna mottog också Stina Krooks stiftelses personliga stipendier om 7 000 euro var våren 2024. Stipendierna är inte öronmärkta och konstnärerna får använda dem till vad de vill.

 

Joanna berättar att en stor del av stipendiet gått till att hälsa på människor som hon älskar, sin familj som för tillfället är utspridd över Norden från Österbotten till Sverige och Norge. För Sonja möjliggjorde stipendiet nya glasögon, en ny dammsugare och ett nytt kylskåp.

 

– Det är ganska många saker man med åren har blivit van att tänka att man klarar sig utan och så blir man så glad över en ny dammsugare!