Intervju med PortRe-portfolioprogrammets stipendiat Haliz Yosef

Haliz Yosef är en helsingforsbaserad multidisciplinär konstnär med rötter i norra Irak i Kurdistan och Ekenäs dit hen flyttade med sin familj vid 6 års ålder. Haliz konst bygger på berättelser och storytelling. Hen skapar en fysisk form av berättelsen, oavsett om det är ljud, rörlig bild, organiskt eller icke-organiskt material.

 

– Jag var redan som barn mycket intresserad av konst och kände att min passion inte fick genklang i Ekenäs. Jag blev mobbad i skolan och ville hitta vänner som delade samma intressen som jag. Jag sökte och kom in till Torkkeli, Helsingfors finskspråkiga bildkonstgymnasium, och där hittade jag min stam, säger Haliz Yosef.

 

Efter gymnasiet drömde Haliz om att studera fotografi, men av en slump blev det studier vid Bildkonstakademin istället. Där insåg hen att hen är mycket mer än en fotograf.

 

 

– Jag gillar att arbeta med alla slags material. Storytelling är min grej. Jag föreställer mig hurdana fysiska former berättelserna gestaltar sig till.

 

I sin konst har Haliz under flera år bearbetat sin relation till sin mamma. Hennes mamma lider av schizofreni, vilket har gett Haliz ett både svårt och intressant perspektiv på sin konst.

 

– Vi kom till Finland som invandrare 1996 och då var vi tvungna att integrera oss i samhället och lära oss ett nytt språk, i vårt fall finska och svenska. Det har alltid varit närvarande. Jag upplever att det med tiden också har uppstått en slags språkbarriär mellan oss. Mitt modersmål har rostat och i stället har jag och min mamma utvecklat vårt eget språk, en blandning av svenska, kurdiska och arabiska.

 

 

Ljudvärlden starkt närvarande i konsten

 

Ljud är en form som har varit starkt närvarande i Haliz konst sedan 2017. Ljudet kan vara brummande, prasslande eller vibrerande, och det kan också kännas fysiskt. Ljudet är som en osynlig bild. Ett ljudverk som Haliz minns särskilt väl är Abandoned rituals, en ljudinstallation som hen gjorde tillsammans med sin studiekamrat Frank Rizzo som en del av ett kursprojekt på Bildkonstakademin 2020.

 

– I verket behandlar jag situationen mellan mig och min mamma. Min mamma var inlagd på en psykiatrisk avdelning vid den här tiden och jag kände att det enklaste sättet för mig att nå henne var att upprepa samma ord och fraser. Det var då som melodin kom till mig. Den 20 minuter långa ljudinstallationen påminner om en gråtsångsstil från Mellanöstern. Jag sjunger och upprepar vissa ord på arabiska och kurdiska. Det spelades in i en studio och i en bunker på Kungsholmen där ljudet ekade på rätt sätt. Vi spelade också in omgivande ljud så som havets vågor.

 

– Ett annat verk som är viktigt för mig är från samlingsutställningen De unga 2023 till vilken jag gjorde en 4-kanals ljudinstallation som utforskade relationen och kommunikationen mellan mig och min mamma. I centrum för verket var keramiska föremål, till exempel krukor, som sjöng och talade med varandra, säger Haliz.

 

 

Eget sätt att skapa konst

 

I början av 2025 ställde Haliz och Aala Nyman ut ett gemensamt verk på Hippolyte Studio i Helsingfors. Det här verket hade inget att göra med hennes mamma.

 

– Det var underbart att reflektera genom verket över tvånget att förstå. Vi lever i en värld där vi ständigt bläddrar och scrollar genom information, men försvinner då informationens betydelse? Installationen fyllde hela studion. En tunn plastfilm blockerade ingången till studioutrymmet och tvingade att titta på verket utifrån genom en liten öppning.

 

På frågan om förebilder säger Haliz att hen medvetet har försökt undvika dem.

 

– Jag vill inte observera andra konstnärer för mycket, utan vill hitta min egen väg och mitt eget sätt att göra konst.

 

Ett namn nämner hen i alla fall: den franske multidisciplinära konstnären Pierre Huyghe, som under tre decennier har förnyat det vad konstutställningar och konstnärliga uttryck kan vara. För Haliz är en förebild en konstnär som kan konkretisera ens egna idéer och få betraktarens tankar att falla på plats.

 

 

Kvinnliga konstnärer förväntas inte göra stora verk – därför jag vill göra något stort

 

Haliz verk har hittills ställts ut i Finland, Sverige, Lettland, Storbritannien och Sydkorea. Vad kommer vi att få se av Haliz Yosef i framtiden?

 

– Jag vet inte vad framtiden bär i sitt sköte. En av mina mest ambitiösa drömmar är att skapa en gigantisk installation i ett offentligt utrymme eller i naturen. Jag skulle vilja kombinera scenkonst och nutidskonst med hänsyn till miljön. Kvinnliga konstnärer förväntas inte skapa stora verk, eller åtminstone finns det inte så många. Det är därför jag skulle vilja göra något stort.

 

Våren 2024 tilldelades Haliz ett stipendium från Stina Krooks stiftelse för PortRe-portfolioprogrammet. Programmet innebär en intensiv vecka i Köpenhamn med möten med kuratorer och konstnärer.

 

– Att få stipendiet betydde mycket för mig. Det kändes som att jag och mitt arbete inom bildkonst uppmärksammades, att någon hade sett det och ville stödja det. Det var fantastiskt, säger Haliz.

 

– Jag hoppas att jag i Köpenhamn skulle få träffa glasblåsare eftersom jag är mycket intresserad av glaskonst. Jag vill inspireras av storytelling och träffa kuratorer som delar min vision. Jag önskar att jag skulle få träffa bildkonstnärer från Mellanöstern som har integrerats i Danmark på samma sätt som jag har integrerats i Finland. Jag skulle också vilja hinna besöka Louisiana, museet för nutidskonst. Jag har aldrig varit i Köpenhamn, så det kanske blir min nya favoritstad, säger hon entusiastiskt.