| | |

Bidrag utdelade av Stina Krooks Stiftelse år 2023

Stipendiemotiveringar

 

Scenkonst

 

Hederspris – 10 000 euro

 

Pekka Sonck

 

Pekka Sonck är en imponerande mångsidig teaterpersonlighet. Han är skådespelare, regissör, dramaturg och översättare. Sonck har varit tf. teaterchef och regissör för Vaasan Kaupunginteatteri, dramaturg på Wasa Teater, programansvarig lärare på Svenska Yrkeshögskolan i Vasa, grundare och verksamhetsledare för den fria professionella teatergruppen Teater Kuling på Åland och dramaturg på Åbo Svenska Teater.

 

Sonck har regisserat tiotals uppsättningar med både professionella och amatörskådespelare och han har också skrivit pjäser. På Wasa Teater har han bland annat medverkat i två pjäser med stor genomslagskraft, som regissör för musikalen Sound of Music 1994 och som skådespelare i föreställningen Gökboet 1995. I alla sina yrkesroller har han uppvisat professionalism, språklig talang och kärlek till teater som konstform.

 

Stipendier – 6 000 euro

 

Johan Aspelin

 

Johan Aspelin har under längre tider arbetat på Unga Teatern, Vasa stadsteater och sedan 2011 har han varit en del av den fasta ensemblen vid Wasa Teater.

 

Aspelin har en nyfikenhet inför alla roller han tar sig an och lyckas alltid lägga en egen prägel på de gestaltar han spelar. Han är starkt musikalisk, har fin känsla för timing och hanterar olika instrument. Han är lyhörd för såväl det komiska som det dramatiska. Han är en utmärkt teamspelare och tillför uppsättningen kvaliteter som gör att föreställningarna lyfter, han vet vad som behövs för helheten. På Wasa Teater har Aspelin medverkat i bland annat Mor Kurage, Rampfeber, Maskeradmordet och Botnia Paradise. Han har också under många år spelat Älgen i det populära barnprogrammet Bärtil på Svenska Yle, ett bekant koncept i de flesta finlandssvenska barnfamiljers vardag.

 

Anna Hultin

 

Det drar alltid en frisk fläkt genom salongen när Anna Hultin intar scenen. Sedan 1995 ingår hon i den fasta ensemblen på Svenska Teatern och hon är en skådespelare med lång erfarenhet av vitt skilda rollarbeten. Hennes konstnärliga palett innehåller en bred skala färger. Hon är en gudabenådad komedienne med absolut gehör för rytm och situation. I tyngre dramatiska roller tar hon med sig kraft och förståelse för mänskligt psyke.  Hon är en orädd, egensinnig skådespelare som obehindrat rör sig i olika register. Just nu är hon aktuell med en monolog om klimakteriet som hon själv har skrivit och också framför som skådespelare. Också i detta arbete visar hon prov på förmågan att balansera mellan det tragikomiska och informativa.


Tobias Lönnqvist

 

Tobias Lönnqvist hör till de dolda krafter som påverkar den finlandssvenska scenkonsten genom sitt kunnande och engagemang. Otaliga är de produktioner inom musik, teater och musikal som han fungerat som ljusdesigner för. Med säkert konstnärligt öga skapar han sceniska rum med hjälp av ljus som stöder berättelsen i en teateruppsättning eller i en konsert, allt enligt behov. Han hör till de designers som kan skapa en häftigt pulserande, snygg ljusshow med stor wow-effekt för en rockkonsert för att sedan i nästa stund mejsla fram en intim scen på en teaterscen och stödja den lilla berättelsen. Han förstår helt enkelt vad som behövs i vilket sammanhang. Han är målmedveten, systematisk och rör sig obehindrat i såväl professionella sammanhang som i produktioner med amatörer.

 

Heini Maaranen

 

Heini Maaranen planerar scenografier, dräkter och dockor. Hon är en av gestalterna i kollektivet Aura of Puppets som gör dockteater för vuxen publik. Hon har varit med om att föda något nytt inom finländskt teaterliv.

 

Maaranen har arbetat för flera stora, anrika scener som Nationalteatern, Åbo Svenska Teater och Helsingfors Stadsteater. En gemensam nämnare är att de produktioner hon medverkat i har klassikerstatus och springer ur mytologier så som Stormen, Atlantis, Prinsessan Hamlet, Romeo och Julia, Lemminkäinen, Kalevala och nu senast Kris och katastrof i Mumindalen på Lilla Teatern.

 

Dockor för vuxna, Maaranens kännetecken, ställer speciella krav, det finns något arketypiskt här som Maaranen skickligt fångar upp, självständigt och lyhört, barndomens känsliga äkthet, den vuxna åskådarens minnen och levt liv minus sentimentalitet. Maaranens dockor är närvarande och kan varieras på ett otal sätt.

 

Åsa Nybo

 

Åsa Nybo är en mångsidig scenkonstnär som inte ryggar tillbaka för utmaningar och har under sin karriär jobbat med många olika genrer och grupper inom scenkonstfältet. Hon är en av eldsjälarna bakom Kulturhuset Universum i Helsingfors och en ofta återkommande skådespelare i Teater Mars uppsättningar. Vid sidan av ett mer klassiskt skådespelararbete behärskar hon improvisation, arbete med olika typer av mask och clown. Hon har också medverkat i föreställningar där dockor och olika föremål har haft huvudrollen. Under senare år har hon aktiverat sig i story sharing kaféer på Universum där människor med invandrarbakgrund kan träffas och lyssna till varandras historier.

 

Åsa Nybo är en undersökande och nyfiken skådespelare som tillför det finländska scenkonstfältet nya och behövliga infallsvinklar.

 

Cecilia Paul

 

Cecilia Paul blev magister i skådespelarkonst år 2005. Publiken har sett henne på flera scener i Helsingfors, i olika slags roller, på film, tv, i radio. Paul var länge en skådespelare som fanns där på scenen, blev ett med sin roll på ett lite solitärt, svalt, självklart sätt.

 

Det borde inte komma som någon överraskning att hon också dubbat och att hon är bra på fäktning. I rollen som dottern i Pappan är hon något av sparringpartner, och i Peggy Pickit ser Guds ansikte, också den på Svenska Teatern, gör hon något av en outsiderroll. Det är en konst att agera från sidan. Paul klarar det med glans – kanske för att hon är en god lyssnare? Hon lyssnar in sina medspelare, regissören, sig själv. Och bjuder det hon gör till publiken.

 

I Ferrantedramatiseringen av Min fantastiska väninna visar Cecilia Paul att hon mognat, djupnat. Här får hon stråla i en huvudroll. Här hettar det till och Paul gör en rasande, begåvad Lila Cerullo som är både i över- och underläge. Det rör på sig!

 

Saga Sarkola

 

Saga Sarkola har redan nu – hon blev magister i Teaterkonst år 2019 – visat att hon behärskar många arenor, audiodrama, teaterscenen och film. I hörspelsserien Mordet på Laura Marklund är Sarkola berättarrösten Lulu, stadig men ändå böjlig, mjuk och övertygande. Lulu låter Laura Marklunds öde krypa under huden på lyssnaren. Hon är frånvarande och närvarande samtidigt, hörbar men osynlig.

 

I Själarnas ö på Svenska Teatern visar Sarkola att hon är en lagspelare. Som en av patienterna är hon en del av en vinddriven helhet, osynliggjord. Ändå finns hon för sig själv och i relation till sina medpatienter.

 

Som huvudrollsinnehavaren i filmen Veden vartija får hon träda fram på allvar, i närbild och i filmens huvudroll. Sarkola blir en vattnets och livets väktare, en motkraft till hoten i verkligheten som de framställs i Emmi Itärantas dystopiska science fiction.

 

Sarkola är ambitiös, känslig, stark och omutlig.

 

Johanna af Schultén

 

Johanna af Schultén är en skådespelare som verkligen jobbat och jobbar, begåvat och grundligt. Hon är en av eldsjälarna i Improvisationsteatrarna Stjärnfall och DuvTeatern: snabb, rolig och respektfull – en utmanande kombination hon klarar med glans.

 

Af Schultén har stått på de flesta scener där man spelar på svenska i Finland, och på film, radio, tv-serier, i skolor, såväl med elever som för dem med barn- och ungdomspjäser.

 

I Julius Caesar på Viirus gör hon Antonius maffiga talroll – också här balanserar af Schultén mellan det komiska och det allvarliga, den som har makten och den som saknar den.

 

Af Schultén är en generös skådespelare. Hon bjuder på sig själv men hon låter också publiken delta och spela huvudrollen för sig själv. Hon har ett brett spektrum och hon involverar publiken utan att tappa fokus. Hon är en stabil karaktär som behärskar skådespelarkonsten – med talang.

 

Robban Sederholm

 

Robban Sederholm är något av en kameleont och mångsysslare inom teaterfältet, en resurs som inte är lätt att hitta. Sederholm har en gedigen bakgrund inom ljus- och ljudteknik och även om vi aldrig ser honom på scenen har han ändå ofta haft sina fingrar med i spelet gällande olika konst- och kulturevenemang i Svenskfinland.  Han var en av de drivande krafterna bakom Tryckeriteaterns uppkomst för snart 30 år sedan i Västra Nylands gamla tryckerilokal i Karis. Vid sidan av det har han varit en eldsjäl för Raseborgs sommarteater och också bistått teaterlinjen vid Västra Nylands folkhögskolas uppsättningar på Tryckeriteatern. Under de senaste åren har han aktivt arbetat för att det nya kulturhuset i Karis, Nya Fokus, skulle bli verklighet. Och denna höst kan Karis nu stoltsera med en teatersalong i världsklass, till stor del tack vare Sederholms yrkeskunnande, erfarenhet och engagemang.

  

Joachim Wigelius

 

Sedan år 1995 har Joachim Wigelius blickat ner på sin publik från Lilla Teaterns scen, vänligt och uppskattande, kanske lite knipslugt, i halvprofil?

 

Före det spelade han vid Teater Mars, Skolteatern och Åbo Svenska Teater i tio år. Vi har haft förmånen att se Wigelius spela i I väntan på Godot, Måsen, Tistou, Pojken med de gröna fingrarna, Onda andar, Mamma betalar, Cabaret och My fair lady, Äktenskapsgrejen, Män kan inte våldtas, Min fantastiska väninna, Kris och katastrof i Mumindalen och många fler.

 

Wigelius är ett bra exempel på att en skådespelare inte stagnerar då hen är lojal med sin teater och publik. Tvärtom har bandet till Lilla Teatern och publiken gett honom spelrum att utvecklas och bredda sin stil och repertoar. Han har smidigt rört sig mellan det komiska och det demoniska – utan att kantra. Vi lever med Wigelius och Wigelius lever med oss. Det kan finnas något befriat hos lite äldre skådespelare – när de slappnar av blir deras talang synlig på ett nytt sätt?

 

Scenkonst – Musik

 

Stipendier – 6 000 euro

 

Jacintha Damström

 

När vi är två-tre år är det många av oss som vet vad vi ska bli som stora. Många ska bli brandsoldater. Men ganska få blir det till slut. Den där säkerheten liksom avdunstar. Inte så i fallet Jacintha. När hon var två visste hon att hon att hon skulle spela flöjt och när hon var tre visste hon att hon skulle bli cirkusartist. Och hon blev, både flöjtist och cirkusartist. Och dessutom sångare.

 

Hon hör till dom där superpresterande. 35 timmar skola i veckan och på det 35 timmar s.k. fritidsverksamhet är vad hon håll på med som tonåring. Men hon tycks inte ha tagit skada. Förutom vristen som fick sig en rejäl törn. Det var då Jacintha beslöt sig för att utbilda sig till musiker. Hon gick Sibelius-Akademin och det var hon färdig med för fem år sedan. Sedan dess är hon vad som kan kallas scenartist. Hon gör egna föreställningar för barn och för alla, hon delar med sig av sitt mångsidiga kunnande och sina många färdigheter i workshops runtom i Europa med mera, med mera.

 

Flöjtist + f.d. cirkusartist = flöjtakrobat. Det kallar hon sig gärna. Jacintha är en mänska som lever.

Tove Djupsjöbacka

Tove är mångsysslaren. Med den skillnaden att det hon sysslar med är så långt från ett sysslande man kan komma; det är ett görande. Av hjärtans lust. Tove dansar flamenco, Tove undervisar flamenco, Tove skriver teaterkritik, Tove skriver musikkritik, Tove skriver. På svenska och på finska. I Finnish Music Quarterly, i Dance Info Finland, i Rondo, i Kansanmusiikkilehti, i Hufvudstadsbladet, i Pelimanni, i tidningen Resonans, i tidningen Teostory, i tidningen Aksentti och på Rundradions och MusicFinlands hemsidor. Och i Readers Digest. Bland andra.

 

Förtroendeuppdrag hon sköter är medlemskapet i Centrets för konstfrämjandets kommitté för konstens mångfald, styrelsemedlemskapet i Finlands kritikerförbund, i Teostoprisets förhandsjury, i Etno-Emma-juryn, i juryn för Etnogalan medlemskapet, i prisrådet för Kritikens sporrar. Bland andra.

 

Man blir kanske lite andfådd.

 

Och så sjunger hon. I landets nästan enda proffskör, Helsingfors Kammarkör. Och i en ännu längre lista andra ensembler än listorna ovan. Och förutom att hon dansar mera än de flesta, skriver mera än de flesta och sjunger mera än de flesta, sjunger hon dessutom högre (alltså högre, inte hårdare) än de flesta, till trestrukna e. Hennes specialitet är förutom renässansmusiken, folkmusiken, Bachs motetter och flamencosången den dodekafoniska (med tolv toner, utan tonart) franska nutidsmusiken och då extra speciellt Messiaen, Jolivet, Daniel-Lesur och Poulenc, kanske för att just dessa herrar komponerar alldeles särdeles extraspeciellt krångligt.

 

Men till all lycka finns det i allt Tove gör en sak gemensamt som gör det möjligt för oss dödliga att ens på något sätt greppa mångfalden: kvalitet.

 

Christian Juslin

 

Det där med Åland. I fjol fick Dan Karlström sitt pris. Av året pristagare är det inte bara Christian som vuxit upp på ön. Vänta bara. Är det nånting i äpplena dom äter, eller är det den friska havsbrisen som fyller lungorna med sångarluft? Det här borde studeras närmare.

 

Christian har från Sibelius-Akademin en utbildning som kyrkomusiker. Det har han gemensamt med många av de allra gedignaste och musikaliskt skickligaste sångarna. Sin sångutbildning har han fått av Björn Blomqvist, Peter Lindroos och Jorma Hynninen, Jeffrey Goldberg (New York, USA) och Bruno Pola. Det är viktigt att veta, för fast det handlar om strupen är sjungandet inte enbart ett halsverk utan ännu mera ett hantverk, som man bäst lär sig av andra sångare, inte ur böcker.

 

Tenorer finns det färre av än många andra i andra sångarfack. Är man tenor – som Christian – och en tenor med kvalitet – som Christian – dessutom en skicklig musiker – som Christian – har man gott om jobb. Pinkerton i Stockholm, Cavaradossi i Estland, Edmund i Malmö, Cavaradossi i Bonn, Florestan i Bonn, Don Carlos i Chemnitz, Shuisky i Boris Godunov vid festivalen i Savonlinna, Otello i Chemnitz, Otello i Ungern, Otello i Schwerin, Erik i Helsingfors, Cavaradossi i Tulsa.

 

Boven i dramat är ofta den intressantaste rollen, skurken är den vi minns. Christian är en skurkspecialist. Den som upplevt Christian som skurk minns honom.

 

Therese Karlsson

 

Ännu ett färggrant äpple från det åländska sångarträdet.

 

För sångaren är rösten ett verktyg. Lätt går det så, att verktyget blir ett specialverktyg, liksom en skruvmejsel som det enbart går att spänna skruvarna på glasögonskalmar med. Men med Terese, inte så. Hon har på ett häpnadsväckande sätt lyckats med att inte enbart slipa sitt verktyg, men samtidigt bevara en öppenhet och nyfikenhet för vad hon kan åstadkomma, rent röstligt.

 

Hon gör folkmusik, hon sjunger poppigt, hon gör musikal, hon är inte främmande för tungviktarrollerna inom operamusiken. Det är ovanligt. Alltså kombinationen av kvalitet och mångfald.

 

Ovanligt, varför. För att vi på vår väg mot en vuxenhet som vi väldigt sällan har definierat själv, utan som har blivit inrutad och uppstakad för oss av lärare av diverse slag. Så skall du vara, så, inte så. Vi blir inskränkta, tappar modet, tappar lättheten och med den en stor del av glädjen. Therese verkar ha barnet kvar, barnet som kan allting, barnet som kan leka: hon fäster en plym i håret. ”Denhär är en stor musikalartist”, säger hon. Så sätter hon fötterna i lågklackade skor, ”Denhär är från landet”, säger hon. Så klär hon sig i tung sammetscape, ”Denhär är en operadiva”, säger hon. Och hon är den hon säger sig vara, för hon leker.

 

Hon är fri som den ändlösa sommaren vi minns från vår barndom. Det är frihet det.

 

Charlotta Kerbs

 

Charlotta säger att hon vill vara ”lite bra på många saker”. Man skulle vilja precisera: mycket bra på många saker. som t.ex soul, funk, blues, folk, reggae med mera, med mera… Det vackraste beviset på detta är följande följetong, en vacker liten lista på vem Charlotta sjunger och spelar med, bland andra, bland andra…och var – nästan överallt: Afrojazz Quintet och Ismaila Sané, Jakobstad Big Band och Philip Järvenpää, Birger’s Ragtime Band, Espan lava, Tuomas Metsberg, Porkkala Sessions, Tuomas Kauppi, Ilkka Hanski, Olle Ekman, Sture jazz bar, Jorma Panula, Clark Jakobsson Quartet, Helge Tallqvist Band, Duu-Bop Club, Jeppo Ungdomsorkester, Chris Kläfford, Stardust, Art Jazz, Wasa teater, Charlotta Kerbs et Gregg Stafford, Charlotta Kerbs et Luciano Messenjahin, Charlotta Kerbs et Sanjay Khan, Charlotta Kerbs et Akim Colorin, Charlotta Kerbs et Pierre Swärd och Charlotta Kerbs et Alvar Gullichsen et Pepe Deluxé et Ina Forsman et Markku Johansson. Och sen drar hon en kvällskonsert i Dragsfjärds församlingshem.

 

Charlotta är hemma från Lepplax, en liten ort mellan Jeppis och Karleby. När man hör henne får man en känlsa av att Lepplax, dit vill man åka, där är bra att vara. Blotta tanken gör en varm om hjärtat. En fri själ.

 

Kristian Lindroos

 

Han skulle inte bli klassisk sångare och hade inte släppt ett ljud på 15 år. Så en dag satte han elgitarren i hörnet och frågade sin farsa Petri om inte farsan kunde ge Kristian en sånglektion. ”Hm…” sa farsan, månne det blir nånting, farsan som lärare… Kanske han visste. Petris farsa Peter var också sångare.

 

Men Kristian fick sin sånglektion av Petri, och tur var det. Det kom ljud ur gossen, som det visade sig, mycket, och inte vilket ljud som helst. Kristian har på kort tid utvecklats till klart lysande stjärna på den finländska sångarhimlen. Så det tycks ligga nånting i det där med gener i alla fall. Strupen har hos Lindroosarna gått i arv i tre generationer. Kristian har ju nog sedan studerat med många andra. Han har gått Sibelius-Akademin och förutom det sjungit för bl.a. Sherman Lowe, Jaakko Ryhänen, Irina Gavrilovic, Jorma Hynninen, Fabio Luisi och Kamal Khan.

 

Ett specialpris i Toti dal Monte – sångtävlingen Treviso i Italien 2015 och segern i sångtävlingen i Villmanstrand 2016 blev språngbräden ut i en först nationell och nu alltmera internationell sångarbana. Kristians distinkta baryton klingar som ett glas utsökt rödvin skulle klinga om det kunde.

 

Bildkonst

Stipendier – 6 000 euro

 

Isabella Chydenius

 

Isabella Chydenius utexaminerades från konstskolan Michaelis School of Fine Art vid Kapstadens universitet mitt under pandemin, men har trots det fått en rivstart på sin karriär och redan valts till årets gästkonstnär vid Finlandsinstitutet i Tyskland. Den enkla förklaringen till detta är att Chydenius innehar både den talang och den vision som krävs för att etablera sig på den internationella konstscenen. Hon rör sig ledigt mellan olika tekniker och har ur sin mångsidighet fått ett enhetligt konstnärskap att blomstra upp. Framförallt är det ändå Chydenius tematik som särskiljer henne: på ett analytiskt och visuellt eggande sätt behandlar hon nattlivets skuggsida. Nattklubbars potential för glädje och motstånd men även för våld, hot och osäkerhet lyfts på ett balanserat och tekniskt ypperligt sätt fram i Chydenius konst.

 

Karl Henrik Edlund

 

Karl Henrik Edlund är en fotograf med ett känsligt och poetiskt grepp. Hans huvudsakliga uttryck är konstboken, som i hans tappning är ett vackert objekt vars varje aspekt är noga övervägt. Det svenska kultförlaget Journal har hittills gett ut två av hans verk: Bright Hours (2016) och Eden (2022), som båda är resultatet av långvariga fotografiska projekt. Båda är konstböcker som håller hög internationell nivå i allt från val av papper till sekvensering av fotografier. Resultatet är finstämda kärleksbeskrivningar till skönheten i världen omkring oss; en mogen utforskning av hurdana mänskliga emotioner det är möjligt att fånga med kameran.

 

Susanne Gottberg

 

Susanne Gottberg är en vidunderlig bildkonstnär. Hon får vardagliga föremål och syner att omvandlas till viktiga meditationer över livet i allmänhet. Vare sig Gottbergs målningar föreställer dricksglas eller diffusa speglingar av en människofigur har de en existentiell kärna, och i deras estetik finns en oefterhärmlig atmosfär som vibrerar av mystik. Hon upprepar motiv utan att resultatet känns monotont, utan lyckas ur repetitionen fånga något utöver det figurativa innehåll som upptar bildytan. Gottberg är synnerligen produktiv och har såväl år 2021 som år 2022 hållit soloutställningar på Galerie Forsblom. Ändå finns inga spår av tidspress eller brådska i hennes verk – tvärtom. Deras rogivande natur får till och med den mest jäktade att vilja stanna upp.


Markus Kåhre

 

Ända sedan Markus Kåhre inledde sin konstnärliga bana har hans verk haft en inneboende förmåga att överraska och att väcka betraktarens beundran. Hans konst är fyndig och lekfull, vilket gör den omedelbart tilltalande. Tillika är den ändå också djupt filosofisk och tankeväckande. Utöver sitt soloarbete har Kåhre även på förtjänstfulla sätt samarbetat med andra konstnärer. Med Susanne Gottberg skapade han år 2009 en storslagen utställning för Amos Andersons museum, och förra året gjorde han en utmärkt insats som kurator för bildkonstveckorna i Mänttä. Sedan mer än två decennier tillbaka är Kåhre också en uppskattad lärare vid Bildkonstakademin. Hans inverkan på det inhemska konstfältet är inte bara imponerande, utan också glädjande.

 

Hikari Nishida

 

Hikari Nishida är en konstnär och kulturutövare som har många järn i elden. Hon arbetar outtröttligt för att främja intresset för självständigt utgivna böcker i huvudstadsregionen, och har mer eller mindre egenhändigt skapat ett imponerande nätverk som möjliggör kontakt mellan nischade konstböcker och den publik som intresserar sig för dem. Under projektnamnet The Temporary Bookshelf har Nishida skapat en mångsidig och spännande bokaffär som för närvarande är inhyst i Kabelfabriken. Dess utgångspunkt är att samtliga intäkter går direkt till respektive upphovspersoner, vilket inte bara kan klassas som solidaritet, utan rentav som konstgärning. Under det senaste året har Nishida arrangerat välbesökta och mycket uppskattade bokevenemang, och även tagit in en stor mängd utländska publikationer som annars är omöjliga att få tag på i Finland. Hon har även organiserat grupputställningar, samarbetat med olika konstnärer och skapat egna visuella verk och publikationer. Få unga berikar konstfältet så som Nishida gör.

 

Anna-Sofia Nylund

 

Anna-Sofia Nylund är en konstnär och filmskapare som med säkert grepp tar sig an svåra genrer som videoperformans och essäfilm. Hon beskriver sitt konstnärskap som en strävan efter att hitta förståelse, vilket också syns i hennes introspektiva videoverk. Nylunds inslag i förra årets Kuvan Kevät-utställning hörde till den stora helhetens mest helgjutna verk. Hennes videoverk avbildade människokroppen utan att falla offer för de klichéer som ofta uppstår kring motivet. På ett välbalanserat och genomtänkt sätt utgår Nylund ofta från sina egna tankar och upplevelser vilket hittills har resulterat i bland annat en essäfilm om människans förhållande till naturen och en dokumentär om Jakobstad, Jeppis suger – en film om min hemlängtan. I sommar medverkar hon i Hangö Teaterträff med ett nytt verk, vilket befäster hur mångsidigt hon arbetar. Vi ser fram emot att se vad som står i tur i framtiden.

 

Portfolio-residensprogrammet i samarbete med Finlands kulturinstitut i Danmark

 

Camilla Edström Ödemark

 

Camilla Edström Ödemark skapar skulpturer och installationer som vid första anblick ter sig harmoniska, men som vid närmare undersökning visar sig ha inslag av sofistikerad men likväl aggressiv dissonans. I hennes verk blottas naturens brutalitet och alltings slumpmässighet, och det ligger nära till hands att kalla dem för memento mori-stilleben för det tjugoförsta århundradet. Det tidlösa och föränderliga möter det moderna och hårda då Edström Ödemark på ett för henne självklart sätt arbetar med allt från björkträ och insekter till silikon och metall. Oavsett om hon behandlar algoritmer eller tidens nötande tand är hennes verk samtida på ett sätt som känns äkta och ärligt.

 

Edith Hammar

 

Edith Hammar skapar i sina konstverk en egen och angelägen värld. Hens visuella stil är totalt kännspak med sina kolsvarta linjer och motiv föreställande människor som är suveränt säkra i sin sexualitet. Hammar befäste sin ställning som pionjär inom den finlandssvenska queera konsten då hen år 2020 gav ut det hyllade seriealbumet Homo Line som på ett vackert och vemodigt sätt beskrev det slags hemlängtan som många i dagens värld kan känna igen sig i. Sedan dess har hen bara utvecklats, och år 2023 känns Hammars konst mer relevant än någonsin. Friheten som avbildas i hens konst är än så länge en utopi, men den ger oss styrka att tro på en mer jämlik och njutningsfull morgondag.