Hederspris – 16 000 euro
Anna Simberg
Anna Simbergs breda kunnande är exceptionellt. Under sin långa, mångsidiga karriär som dramaturg och dramatiker har Simberg varit produktiv som få inom det finländska teaterfältet. Hon har varit anställd som dramaturg på Svenska Teatern och Wasa Teater och i början av sin karriär på Norrbottens Teater i Luleå. Hon har jobbat på alla de finlandssvenska teatrarna och med de flesta inom branschen. Utöver det har hon själv skrivit pjäser, gjort otaliga översättningar till och från de bägge inhemska språken och också regisserat föreställningar. Via bl.a. sin mångåriga verksamhet inom dramatikerorganisationen Labbet r.f. har hon på ett ambitiöst och betydande sätt bidragit till den finlandssvenska dramatikens utveckling. Hon har också aktivt engagerat sig i jämställdhetsfrågor vilket har lett till omfattande och strukturella förändringar inom arbetskulturen på teatrarna. År 2017 utnämndes hon av branschen till Årets dramaturg.
Simbergs kännedom om såväl det svensk- som finskspråkiga fältet är betydande. Hon har en djup förståelse för teaterns villkor samt publikens behov. Hon har en förmåga att kunna tolka sin publik oberoende av huvudstad, landsbygd eller förort. Redan i början av sin karriär kom hon i kontakt med det norrbottniska, det samiska och det tornedalsfinska, då hon var anställd som dramaturg vid Norrbottens teater, vilket gav henne insikter om andra perspektiv och verkligheter. Som dramaturg har hon aldrig suttit på höga hästar, hon försvarar alltid publikens rätt att kunna ta till sig en pjäs vare sig det är Shakespeare, nyskrivet eller en barnsaga. Hon har ett säkert dramaturgiskt öga, en känsla för språket och dialektala nyanser, och det viktigaste och mest dyrbara verktyget en dramaturg kan ha – modet att använda röda pennan när så behövs.
Anna Simbergs insats har lämnat ett långvarigt och värdefullt avtryck på det finlandssvenska och finska scenkonstfältet.
Stipendier – 8 000 euro
Marina Meinander
Marina Meinander är dramaturg, regissör och manusförfattare och har också fungerat som teaterchef för Lilla Teatern. För tillfället är hon anställd som producent för dramaavdelningen på Svenska Yle. Meinander brinner för goda texter och arbetar oförtrutet på att höja på det dramaturgiska berättande. Hon har en otrolig bredd i sitt kunnande och hon har också stor erfarenhet av manusutveckling för tv och teater. Hon var en av initiativtagarna till det treåriga och ambitiösa dramatikprojektet Reko vars avsikt var att vitalisera den finlandssvenska teatern. I sin nuvarande roll som producent för drama på Svenska Yle har hon likväl startat upp Serieverkstaden med avsikt att stödja manusförfattare i deras processer och gallra fram manus för tv-serier på hög nivå. Meinander arbetar oförtröttligt på att uppmuntra, engagera och feedbacka nya skribenter att inte bara bli bra och utan briljanta. I den ingår tanken om att skapa en kompetens hos en hel teaterkultur, en förståelse och respekt för att skriva dramatik. Hennes ambitiösa målsättning är att höja nivån på finlandssvensk dramatik både inom teater och TV så att den kan mäta sig med den nationella och internationella marknaden. En värdefull insats för hela fältet.
Nina Dahl-Tallgren och Sarah Bergkulla
Publikarbetet har i allt större utsträckning kommit att bli en del av det utbud som teatrarna idag kan erbjuda sin publik. Målet är att på ett eller annat sätt få med publiken i teaterns kreativa processer och på så sätt bidra till växelverkan mellan teateraktörerna och de som upplever föreställningarna. Nina Dahl-Tallgren och Sarah Bergkulla, publikarbetare på Wasa Teater, hör till pionjärerna inom det här området. Deras insats för att fördjupa förståelsen för teater och sänka trösklarna för publiken är unik. I jämförelse med andra finländska teatrar hör Wasa Teater till föregångarna vad gäller omfattningen och variationen på publikarbetet. Dahl-Tallgrens och Bergkullas metoder är uppfinningsrika och omfattar allt från verkstäder och utbildningspaket till temadagar, möten med scenkonstnärer och känslokort och deras arbete har inspirerat många andra publikarbetare i hela landet. Ur publikens synvinkel förvandlas teaterbesöket till en konstnärlig, underhållande och pedagogisk upplevelse. Publikarbetarna har också aktivt medverkat kring uppkomsten av det treåriga utvecklings- och forskningsprojektet på Wasa Teater vars syfte är att skapa ett teaterpedagogiskt kompetenscentrum. Målsättningen är att arbeta med koncept där teater och pedagogik förenas och där man tar avstamp i skolans läroplan. Deras insats är ovärderlig och har inte bara lett till innovativa lösningar på teatern och för dess publik utan också varit inspirationskälla för otaliga publikarbetare runt om i hela landet.
Susanne Marins
Susanne Marins är skådespelare och hon har arbetat både i Helsingfors och Åbo men främst på Wasa Teater där hon gjort de största och kanske också mest oförglömliga rollarbeten hittills. Hon är en scenkonstnär med många strängar på sin lyra – bokstavligen. Vid sidan om teater har hon skrivit poesi och musik, lärt sig gitarrspel och gett ut egna musikaliska verk. Hon har också medverkat i en konstfilm och är en av de drivande krafterna bakom Malakta konstnärskollektivet i Malax. Hon är en utforskare av konstnärliga processer, en sökare, och har alltid valt att gå sin egen väg. Hennes konstnärskap präglas av konstnärlig integritet och ödmjukhet. Sina rollarbeten tar hon sig an med stor känslighet och är inte rädd för att visa på det sårbara och bräckliga i människan, samtidigt som hon också besitter stort mod som scenkonstnär. Hon hör till de skådespelare som rör sig obehindrat mellan djupaste tragik och uppspelt komik. Publiken kommer sent att glömma den stumma Katrin i Mor Courage, huvudrollen som Pippi Långstrump och den hjärtliga och roliga clownen i Finlands historia på Wasa Teater. I hennes senaste arbete har hon igen bekantat sig med en ny form av teater, dockteater, där hon framgångsrikt turnerat med föreställningen Det osynliga barnet för de minsta. Ännu ett arbete som visar på den bredd Marins besitter som skådespelare.
Nina Hukkinen
Nina Hukkinen är en komedienne, men också mycket annat och mer. Som allt och alla som är roliga döljer det sig ett stort allvar bakom. I en del roller är det allvaret som kommer först, som i Härös film Dagmamman. Det är skillnaderna som gör rollerna, i klyftan mellan olika öden och egenskaper stiger Hukkinens roller fram, lätta att tycka om, lätta att identifiera sig med. Hukkinen har stått på många scener och på film, haft flera bärande kvinnoroller, i skiftande sällskap – Hovimäki, Bärtil, på Svenska Teatern och Universum. Hukkinen har spelat Irina i Tre systrar, i flera av Joachim Groths produktioner och haft huvudrollen i hörspelet Barnmorskorna. Hukkinen kännetecknas av att hon smälter in i de sammanhang hon ingår i men arbetar tydligt fram sina roller. Hon vet vad hon gör och kan också göra det. Hukkinen har frilansat en stor del av sin karriär, hon utexaminerades från Teaterhögskolan år 1991, vilket har gett publiken möjlighet att lära känna olika sidor av hennes yrkeskunskap.
Niklas Häggblom
Niklas Häggblom är en skådespelare som kan allt: sjunga, spela, göra olika roller på mänsklighetens hela breda skala. Häggblom har verkat på det fria teaterfältet, på Teater Mars (Två män i ett tält, Sju bröder, Tre systrar och Måsen), improvisationsteatern Stjärnfall, Viirus och för tv och film (läs huvudrollen i Glenn) på både svenska och finska. Han har gjort och spelat musik, tillsammans och solo. I sina rolltolkningar har Häggblom ofta en air av godmodighet, en ödmjukhet inför den person och det öde han gestaltar. På det sättet kastar han alltid ett nytt ljus över den lilla människans storslagenhet. Eller så visar han på storslagenhetens litenhet – i samklang med ovannämnda karaktärsegenskaper. Som publik är det lätt att tycka om Häggblom och hans roller, och att tycka att han jobbar bra!
Amanda Nyman
Amanda Nyman har ett brett register, både habitus och humor. Nyman kan konsten att se både knipslug och känslig ut, samtidigt – som nu senast i rollen som Jelena i Morbror Vanja på Åbo Svenska Teater. Som en skicklig skådespelare kan hon göra många olika slags roller, men också arbeta och röra på sig inom samma roll – använda sig själv. Hon ser sina roller både utifrån och inifrån – och lite från sidan. Nyman har spelat för Åbo Svenska Teater sedan år 2015, året innan hon fick sin examen från Teaterhögskolan. Hon har varit en karaktärsskådespelare från början: Kvinnor 3, Kungens tal, Daniel Hjort, Främlingen. Nyman kan erövra både mindre och bärande roller, de har alla sin givna plats. Det är inte Nyman som hittar platsen och rollen – hon skapar dem båda, breddar registret för både rollen och sig.
Tiitta Stoor
Tiitta Stoor arbetar med mask och hår, hon gör dem och hon gör roller. Stoor har arbetat inom både film och teater bland annat på Nationaloperan i ett tiotal år – nu arbetar hon sedan drygt tio år på Svenska Teatern. I hennes meritförteckning hittar man filmer som bland annat filmerna Rööperi och Utrensningen, pjäserna Är det hett här och Ett drömspel. Det här är alla uppsättningar med ett slags grov skrovlighet, med personer som har djupa fåror och nyanser i sina ansikten och personligheter. Det är historia och historier, i förfluten tid och i nutid som det ska vara på scen och på film. Stoors masker är tjockt lagda. Det är ändå skådespelarnas hud och hudlöshet som är hennes botten. Hon låter skådespelarna visa sina ansikten, miner, rollgestalternas personligheter genom att täcka in. Hon är noggrann men också generös och storsint. Hon hjälper publiken förstå vad de ser. Stoor är en uppenbar lagspelare samtidigt som hon har en egen vision om vad hon vill förmedla till publiken, vad hon vill lyfta fram och vad hon döljer.
Sannah Nedergård
Sannah Nedergård är en ung, lovande scenkonstnär, som dimitterades från Teaterhögskolan 2018. Hon har redan under kort tid innehaft huvudroller i flera olika större teater- och filmproduktioner, däribland Bomullsängeln och Spelman på Taket på Wasa Teater, Next to Normal på Svenska Teatern och nu senast filmen Den svavelgula himlen samt hörspelet Mordet på Laura Marklund. Nedergård har visat prov på att hon är ambitiös och har förmågan att ta sig an komplexa rollarbeten och ge dessa unga människor trovärdighet, också då de finns i samhällets utkanter. Nedergård visar på rollpersonernas inneboende styrka, hon tillför dem energi. Hon har en stark och personlig närvaro på scenen, hon agerar med en imponerande självklarhet. Det kombinerar hon med en utsökt musikalitet. En intressant och mångsidig skådespelare som hör till den nya generationen scenartister, väl värd att följa med.
Stipendier – 8 000 euro
Johanna Almark-Mannila
Johanna Almark-Mannila är sångare, dirigent och kompositör, inte bara turvis utan också på samma gång. Som sångare har hon en bred repertoar allt från jazz, renessans- och barockmusik till nutidsmusik. Hon har framfört också Sibelius Luonnotar – en hörnsten i den tyngre finländska Sopranrepertoaren. Som orkesterledare har hon diplom från Sibelius-Akademin både som kör- och orkesterdirigent. Hennes lärare har varit de distingerade herrarna Eri Klas, Leif Segerstam, Jorma Panula, Esa-Pekka Salonen och Atso Almila samt Matti Hyökki. De är det bästa vi har. Men Almark-Mannila är också pedagog, med en bred erfarenhet av att arbeta både med amatörer och proffs – hon har under en räcka av år fungerat som lärare och dirigent vid Wegelius-institutet. Vem vet, kanske Almark-Manila en dag med sin gladlynta och muntert fräcka attityd bryter den långa gubbtraditionen av dirigentpedagoger. På nätet stöter jag på en säljtext till en skiva som Almark-Mannila nyligen har gett ut: ”Sjung för livet och spela som folk – finlandssvensk sångskatt i ny skrud, en konserthelhet med gamla folkmelodier till texter av Alexander Slotte och Ernst V. Knape, samtliga i nya arrangemang av Almark-Mannila även kallad JAM”. Låter härligt gammaldags – och det finns någonting av en genuin gammaldags spelman – eller -kvinna i Almark-Mannilla. Men samtidigt är hon fördomsfri och modern som få. Ofta har det Almark-Mannila gör en politisk, eller kulturpolitisk udd, som t.ex. vid storkonserten Climate Aid, där hon hed ett finger med i varje spel och till slut humoristiskt blev utnämnd till klimatöverkapellmästare. Almark-Mannila är utöver allt det övriga också en skicklig violinist – det vi väntar på är när hon förutom att sjunga och dirigera sin egen musik, dessutom också samtidigt uppträder som violinsolist, om hon inte gjort det redan. Om hon dessutom skulle få för sig att samtidigt cykla på spänd lina över konsertsalongen, är det inget tvivel om att också det skulle lyckas – helt galant.
Monica Groop
Monica Groop är en stjärna. En världsstjärna. Hon har fått pris och ärebetygelser: Suomen kulttuurirahastos pris, Sibeliuksen Födelsehem-medalj, Kulturfonden för Sverige och Finlands pris, Svenska Kulturfondens pris. Hon är medlem i Kungliga Musikaliska Akademin i Sverige. Hon fått sin Pro Finlandia -medalj. Groop är berömd, världsberömd, legendarisk. Om man frågar någon av de riktigt stora musikerna i världen vem Groop är, blir svaret, att hon är högaktad och uppskattad, förutom för sin röstkvalitet, också för sin musikalitet, för sin arbetsmoral, för sin flit. Hur många roller, premiärer, föreställningar Groop har bakom sig vet bara hennes man och tillgivna stödperson. Men listan på de album hon har spelat in hittar man. Dem går det att räkna. De är 100 – etthundra. Men ändå är hon okänd i Finland. I allt hon har gjort har hon placerat musiken framom sin person – och det hörs. Det finns, mitt i allt det klangligt sagolikt vackra, en ödmjukhet, i hennes stämma en mjukhet, som gör det hon gör ännu varmare, ännu finare. Det sköna blir ännu skönare, det fullständiga blir ännu fullständigare. Groop är känd men okänd. Kanske Stina Krook i det här skedet av Groops konstnärsliv, i detta skede av en stor, framgångsrik, världsberömd konstnärs liv, kunde belöna konstnären, Monica Groop, just för detta: att hon mitt i allt ståhej har lyckats förbli okänd. Lite som Stina Krook själv.
Dan Karlström
Det växer inte bara äpplen på Åland, det växer också sångare. Bland de i relation till mängden invånare på ön uppseendeväckande många förmågorna, är Karlström en av de gedignaste. Han startade som ekonom, men hoppade snart över skaklarna och blev tenor. Efter att ha gymnastiserat rösten hos bland andra Tom Krause, gjorde han en sväng på Nationaloperan i Helsingfors, och letade sig snart ut i världen. Engagemang först på Schillertheater Nord-Rein-Westphalen, sedan på Staatstheater Darmstadt, gästuppdrag i Bayreuth, i Wiesbaden, i Erfurt, i Münster osv. osv. Operafestspelen Nyslott, Nationaloperan igen, Peking, Berlin… Att vara sångare på den internationella operascenen är tufft – ett hattlyft. Sedan 2001 är Karlström fast engagerad vid Opera Leipzig, men han har inte glömt rötterna. Senast i somras jobbade han på Åland i Kulturföreningen Katrinas projekt Lisbeta. Operan handlar om häxjakt. Karlström var en av jägarna, Bryniel Kjellinus. Karlström vill utveckla operaverksamheten på Åland ytterligare. Med hans ihärdighet förvånar det inte om han en dag skulle starta Den Finlandssvenska Nationaloperan där. Allvarligt talat: Karlström är en begåvad, mångsidig sångare, en målmedveten artist och en seriös spelevink.
Johan Krogius
Det var ödesdigra julen år 2003 då Krogius fick CD-skivan med Pavarotti. ”Jag ska bli som den där” sade femåringen. På den vägen är han. Vägen har inte varit kort – inga genvägar – de finns inte om man ska bli bra på riktigt – men bemärkansvärt rak, rätt på målet. Cantores Minores, Kungsvägens musikskola, Helsingfors konservartorium – Krogius avlade studenten vid Eira vuxengymnasium – skola två dagar i veckan, måndag och onsdag – för att ha möjlighet att träna sång för fullt tre dagar; på lördag gjorde han läxorna, på söndag gjorde han annat – sedan vidare till Nyslotts operakör, första priset i Timo Mustakallio-tävlingen, första priset i den nyinstiftade Helsinki Lied-tävlingen, i B-klassen. B betyder inte att tävlarna var sämre, men yngre än de i A-klassen. Krogius var förutom yngre också bättre än de i A-klassen. Sedermera studerar han i Stockholm. Nu råkar det dessutom vara så, att med förbättrad näring växer sig folk större. Då blir stämbanden längre. Detta resulterar i att den röst typ Krogius har blivit begåvad med – tenor – blir ovanligare. Tenorer behövs, worldwide. Tur att vi har Krogius. Han sjunger förutom musikaliskt och vackert också högt och kommer att gå långt. Kanske längre än Pavarotti. Vi väntar med spänning.
Desiree Saarela
Desiree Saarela är vad som på lingua franca brukar kallas singer-songwriter. Hon är en folksinger. Vilket inte är detsamma som folkmusiker. Ändå är det kanske just det hon är: folk-musiker. Folk-musiker med bindestreck. Hennes skapande sker i närkontakt, kanske inte med det folkligas, men nog med folk, mänskor, det mänskliga, handgripliga. Desiree Saarela är född i Helsingfors. Hon är musikpedagog, utbildad vid yrkeshögskolan i Jakobstad. Hon har utbildat sig vidare och har också en magisters examen från Sibelius-Akademin. Hon bor numera i Pedersöre. De biografiska krumelurerna är i sig ointressanta, men kan stå här för de visar rätt på kärnan i Saarelas musikerskap. Det finns alltjämt ett slags fördom kring folkmusik: att det skulle röra sig enbart om att spela på gehör och bejaka sin egen amatörism. Så är det ju inte. Det handlar tvärtom om medvetenhet och medvetna val. Det handlar om kombinationen landsbygd, stad, kvalitet, politik – ett slags medveten downgrading med fokus på det mänskliga, hållbarhet i ordets vidaste betydelse. Saarela är en historieberättare som har fattat och förstått grejen som är central för all konst: ska man bli förstådd överallt i världen, ska man vara väl rotad i sitt eget. Enbart det specifika, det man upplever i närbild, kan bli universellt. Hon har fattat mycket annat också – som detta med tidsperspektiv – hur vi alla är traditionsbärare – det löper liksom som en lång historia genom oss alla, från generation till generation, liksom ett garn genom tiden, liksom en väv där vi alla klättrar och tar oss fram det bästa vi kan. Hon har med olika samarbetspartners – ofta med sitt eget band Triskel – gett ut ett tiotal album. Deras namn berättar, när man läser dem i rad, en historia de också: Circles, This place and coming home, Som folk, Tidsemigranten, Morgon över Helsingfors, Återkommanden, Mellan världar, Folkmusik från Fantásien, MoD, Vidare… Hennes nyaste alster bär namnet Brandliljor och Eldsjälar, och är det bästa hittills, säger dom. Och det är ju alldeles som det ska. Desiree Saarela är en hembygdsaktivist med utblick i världen.
Josefin Silèn
Josefin Silén”Spelade Pippi Långstrump på Finns sommarteater när hon var 12”. Det här säger allt om Silen och skulle egentligen räcka som motivering för hennes pris. Men för omständighetens skull går det bra att ladda på lite. Silén föds och växer upp i Esbo. Hon sjunger med i ett antal körer, blir intresserad av popmusik som det ska, när hon är 13. Skriver sina egna låtar. Tävlar i Melodi Grand Prix när hon är 14. Arbetar som demo- och bakgrundssångare för Helsinki Records när hon är 15, och som back-up sångare i semifinalen och finalen för Euroviisut när hon är 16. Hon spelar Mimi i Rent på Tadam, Sandels Musik- och Kulturskola, kurvar till London ett tag för träning vid Guildhall School of Music and Drama; kommer med, som den yngsta, i ensemblen för Jesus Christ Superstar vid Åbo Svenska Teater; därefter studier vid musikallinjen vid Balettakademin och vid Högskolan för scen och musik i Göteborg – allt går som en dans. Esmeralda i Notre-Damen kellonsottaja på Tampereen Teatteri. Covid-pandemin stängde alla teatrar. Då spelar Silén in sitt första album i stället. Nu, efter att ha stått och stampat ett år i kulissen i väntan på återöppnandet av teatrarna, far – håll i hattarna – Silén äntligen fram som Mary Poppins på Svenska Teatern i Helsingfors. En glädje för den som skaffat sig biljett, att uppleva begåvning med stort B för det ropar begåvning kring Silén. Man frågar sig om hon redan är så stor att hon inte längre ens ryms in i definitionen för ”finlandsvensk” – för hon är på väg ut – hon blir en världstjärna, frågan är inte om, utan när. Tur att Mary Poppins kan flyga miljövänligt – för det kommer nog i framtiden att bli en hel del flygande och farande för Josefin Silén.
Hederspris – 16 000 euro
Tor Arne
Tor Arne sade i en intervju i Helsingin Sanomat för fyra år sedan att hans då nyöppnade soloutställning på Galerie Anhava antagligen skulle komma att bli hans sista. Så blev det ändå inte, utan skapandet har fortgått och utmynnade i februari månad 2022 i en ny soloutställning på det ansedda Anhava. Arne studerade konst vid Ritskolan i Åbo samt vid Fria konstskolan på 1950-talet, där han även länge var aktiv som uppskattad lärare och rektor. Hans karriär som verksam konstnär sträcker sig över mer än ett halvt sekel, och under den tidsperioden har han utvecklat en kännspak, egen stil som är osedvanligt mjuk och lockande. I Arnes abstrakta oljemålningar kan landskap ibland anas, men det centrala i dem är färgerna som har en speciell lyster. Verken har kallats för “meditationer kring färg”, vilket är mycket passande. Det ligger något djupt optimistiskt över Arnes konstnärskap, det är trösterikt och lugnande utan att vara det minsta banalt.
Marjatta Hanhijoki
Marjatta Hanhijoki ställde hösten 2021 ut stort på Konsthallen i Helsingfors. Det krävs ett stort konstnärskap för att fylla byggnadens stora salar, både bildligt och bokstavligt, och det var precis vad publiken fick erfara. Fem årtionden var representerade i retrospektivet som inkluderade både grafik, teckningar och målningar. Utmärkande för Hanhijoki är att hon inte räds att ta sig an monumentala storlekar, och att hon med stor respekt för vardagen avbildar sådant som vi annars inte tar oss tid att titta på så som ordinära interiörer. Hennes skicklighet märks även i det att till och med beställningsarbeten är utförda med samma empatiska blick som präglar hennes övriga konst – till exempel är hennes akvarell föreställande Leena Krohn (utförd år 1998 på beställning av förlaget WSOY) ett porträtt som förhoppningsvis kommer finna sin plats i vår inhemska konstkanon. Att Hanhijoki delat med sig av sin förmåga att se det vackra i det vanliga är en gåva för alla oss andra.
Stipendier – 8 000 euro
Astrid Strömberg
Astrid Strömberg har en långt utvecklad egen visuell stil som är distinkt samtida men ändå inte fjättrad vid trender. Hon medverkade i Bildkonstakademins magisterutställning Kuvan Kevät år 2019, där hennes målningar stack ut som en av de starkaste inslagen det året. Senast har hon ställt ut på Målarförbundets galleri i slutet av år 2021, då med soloutställningen Tales from the land of Oblivion, som även inkluderade installationer. Strömbergs stil är rakt på sak, men också gåtfull, och i hennes verk hittar man laddade symboler som tribaler, hjärtan och läppar. Hon målar i olja med starka färger och kombinerar mjukt med hårt: rigida mönster kontrasteras med organiska motiv. Det är verk man minns – oapologetiska och ambitiösa, helt egna.
Josefina Nelimarkka
Josefina Nelimarkka skapar konst som är skamlöst vacker och använder sig skickligt av många olika tekniker. Glas, silke, tavelduk eller teknologi – ingenting är henne främmande, och i hennes mångsidighet finns en sofistikerad harmoni: allting passar samman tack vare den höga nivå på vilken hennes estetik befinner sig. Dessutom finns det helgjutna och intressanta koncept bakom hennes visuellt sköna verk. Nelimarkka samarbetar med forskare från Helsingfors universitet, och gestaltar i sin konst data om klimat och luftföroreningar. Hon har ställt ut på Helsingfors konstmuseums galleri och nu senast på Titanik i Åbo, men har även utfört mer experimentella projekt vilket bland annat inkluderar en app och en konstutställning i skogsmiljö. Det är modernt att vara mångsidig, men få är det på ett lika självklart och sofistikerat sätt som Nelimarkka. Hennes konstnärskap är ett att följa!
Katarina Reuter
Katarina Reuter målar omsorgsfullt och klokt. Hennes målningar är förstummande detaljerade och oerhört suggestiva, stundvis snudd på kusliga i sin fenomenala kombination av precision och fantasieggande motiv. Tua Forsström skrev våren 2021 att “Katarina Reuters bilder är gåtfulla och fullständigt oförutsägbara, men kan väcka samma djupa igenkännande och känsla av självklarhet – som att de har funnits hela tiden tills hon har tagit fram dem i ljuset och gjort dem synliga” och lyckades på så sätt i en mening sammanfatta essensen i Reuters målningar. Soloutställningen Målningar från ett rum, som visades på Målarförbundets galleri i Helsingfors under maj och juni månad 2021, var en magnifik helhet i vilken Reuter uppvisade sin tekniska skicklighet och samtidigt också visade att hon är en målare som inte stampar på stället utan som målmedvetet utforskar nya territorium. Utställningens målningar kryllade av djur och färger, de var lättillgängliga men ändå djupa och pockande. Reuters genomtänkta sätt att måla behövs; det berikar vårt konstliv.
Kim Simonsson
Kim Simonsson blev konstmagister från Konstindustriella högskolan i Helsingfors år 2000. Hans konstnärliga genombrott skedde i samma veva, med hundmotiv i vilka hans särpräglade kombination av hotfullhet och sårbarhet redan var utkristalliserade. Sedan dess har han utvecklat en egen visuell värld befolkad av oförglömliga fantasifigurer som för tankarna till bland annat manga, religion, mytologi och popikonografi. Simonssons konst präglas av samma slags stämning som bröderna Grimms sagor, i vilka det söta och nätta möter det otäcka och skrämmande. Simonsson arbetar ofta med keramik och experimenterar ständigt med den krävande tekniken som han behärskar så suveränt. Ett relativt nytt inslag i Simonssons konst är Mossfolket, the Moss People, som utgörs av skulpturer vars yta täcks av ett magiskt, grönt mossaktigt skikt. Denna unika metod uppstod av en slump som en följd av experimentering med elektrostatisk process, och kan tänkas symbolisera Simonssons utveckling: hans verk är alltid distinkt hans egna, men det tekniska utförandet stampar aldrig på stället.
Maria Wolfram
Maria Wolfram studerade ursprungligen juridik men inledde därefter år 1993 konststudier vid Fria Målarskolan i Helsingfors. Dessa fick sin fortsättning i engelska Maidenhead samt i London, tills hon år 2002 utexaminerades med en Master of Fine Arts (Painting) från Chelsea College of Art and Design. Sedan dess har hon ställt ut flitigt både i hemlandet och runt omkring i världen. Det återkommande temat i hennes målningar är kvinnan, som skildras framför allt ur ett feministiskt och multikulturellt perspektiv. År 2021 publicerades på förlaget PARVS en monografi om Wolfram, i vilken konsthistorikerna Christine Langinauer och Anu Utriainen ingående analyserar hennes måleri. Utriainen hyllar “målningarnas matriarkaliska, arketypiska och mytologiska gestalter” men konstaterar att Wolfram trots det är modern: “ändå har verken uppenbarligen en stark relation till samtiden. Med psykologisk skärpa analyserar de kvinnans olika roller och kvinnan som självständig aktör”. Langinauer tar fasta på liknande och skriver: “Målningarna får mig att tänka på systerskap, på alla de grupper av kvinnor som genom tiderna hållit ihop och stöttat varandra.” Med till synes enkla medel kan Wolfram framkalla tankar om mänsklighetens historia i betraktaren.
Mecenatpris – 8 000 euro
Lars Göran Johnsson
Medicine och kirurgie doktor Lars Göran Johnsson gjorde sina första konstinköp i början av 1960-talet. Sedan dess har hans konstsamling vuxit till att omfatta hundratals – om inte tusentals – verk, och formats till ett av vårt lands viktigaste samlingar av finländsk och nordisk modernism samt av samtidskonst. Johnsson vill själv inte bli kategoriserad som samlare – i en intervju med Ismo Kajander (publicerad år 2015 av Björneborgs konstmuseum i en utställningskatalog) beskriver han sin relation till konsten på följande sätt: “Du kallar mig samlare. Och nu vill jag säga – och det här är mycket viktigt – att jag aldrig har bekänt mig till termen ‘samlare’. Jag är konstnjutare.” Njutningen avspeglas i Johnssons samlings personliga och intensiva karaktär. Det är tydligt att urvalet är gjort med ett estetiskt finsmakande och ett emotionellt engagemang. Starka vänskapsband till konstnärer har också satt sin prägel på helheten. Hans gärning är dessutom ett bevis på att sammanställandet av en storslagen konstsamling inte nödvändigtvis kräver en stor förmögenhet. Begränsade resurser kan kompenseras av insikt och målmedvetenhet. Johnssons samling var tidigare deponerad till Björneborgs konstmuseum, men år 2016 donerade han den till Åbo konstmuseum. Ett litet urval älsklingsverk har konstnjutaren naturligtvis ändå kvar i hemmet, där han ständigt finslipar hängningen.
Stipendium för PortRe-portfolioresidensprogrammet
Matilda Enegren
Matilda Enegren målar introspektiva och oerhört stämningsfulla verk i vilka det olycksbådande briserar under ytan. Hon har en magisterexamen från konstskolan Valand i Göteborg, och har sedan utexamineringen år 2015 hållit flera soloutställningar, nu senast i januari 2022 på galleri Huuto i Helsingfors. Hon är tekniskt skicklig och kan utforska både människoansikten och miljöer. Sedan flera år tillbaka målar hon porträtt av människor i sin närkrets, och i dessa syns hennes iakttagelseförmåga och psykologiska skärpa: modellernas ögon och blickar fängslar betraktaren. Det finns ett starkt inslag av narrativitet i Enegrens konst, och man kan lätt föreställa sig hennes verk som fönster in i en berättelse. Atmosfären i hennes målningar går inte att skaka av sig, och samtidigt är den också svår att klä i ord. Det krävs verklig skicklighet för att åstadkomma något sådant.
Oliver Reuters
Oliver Reuters konst vittnar om en intim kännedom av forna tiders populärkultur, men känns helt rätt här och nu. Han har studerat vid Åbo konstakademi och avlägger nu sina magisterstudier vid Bildkonstakademin i Helsingfors som inleddes år 2021. Reuters skapande har redan under många års tid varit enhetligt och visat prov på en egen konstnärlig vision, som är spännande och fartfylld. I hans målningar och teckningar syns varelser och figurer som känns välbekanta från serier och animationer, men som ändå klart är Reuters egna skapelser snarare än pastischer. Verken förmedlar skaparglädje och en känsla för så väl linjer som starka, klara färger.
Corona-arbetsstöd – 30 000 euro
Stärnfall
Stjärnfall är en fri teatergrupp som funnits sedan 1996 och envetet arbetat för att göra improvisation till en viktig och inspirerande del av människors liv. Genom åren har Stjärnfall gett improviserade föreställningar för diverse publikgrupper, konstpedagogiska workshoppar, skräddarsydda utbildningspaket och kurser i improvisation till elever och ungdomar i alla åldrar. Stjärnfall är den enda svenskspråkiga professionella improvisationsgruppen i Finland. Med improvisationens hjälp kan Stärnfall engagera eleverna och låta dem ha roligt, samtidigt som de blir bättre på att kommunicera, lyssna på andra, ta plats i gruppen, släppa loss fantasin, skapa en grogrund för personlig utveckling och mycket mer. Planen är att utföra 20–30 workshoppar i högstadier och gymnasier från hösten 2022 till våren 2023.